Remjohan kallades bilen som en gång i tiden var nära att sänka hela Volvo. Företagsledningen spelade rysk roulett med varumärket. Att måla läppstift på grisar blev en dyrköpt läxa.
Volvo 343 och Volvo 66 de sämsta Volvobilarna som någonsin byggts. Men de båda modellerna var ju heller inga Volvo. Det enda de hade gemensamt med sina syskon från Hisningen var järnmärket i grillen. Både Volvo 66 och Volvo 343 var ju till hundra procent DAF och ingenting annat.
343:an var tänkt som en DAF 77 från början. Men när företaget hamnadepå obestånd och köptes av Volvo döptes bilarna om. Med ett enkelt reptrick fick Volvohandeln vips både en småbil och en bil i mellanklassen.Båda seglade falskt under Volvoflagga.
Volvo 66:an är en DAF 66 klädd med fet kofångare för att skapa någon form av säkerhetsillusion. 343:an var en helt ny modell utvecklad av samma holländska herrar som också stod bakom DAF-arna.
Tvärstopp på båten
De första 343:orna som nådde Göteborg med båt blev stående ombord. Hamnarbetarna som skulle köra ut bilarna från båten fick växelväljarna i
handen. Tvärstopp! Ett par medarbetare från Volvos PR-avdelning tillkallades. Uppgiften var att ytterst, ytterst varsamt smeka den känsliga växelväljaren till läge D och sen sakta köra bilarna ur båtens stora gap.
Med andan i halsen kördes bilarna några kilometer till Volvo där PR-chefen väntade otåligt. Han inspekterade de nyanlända från Holland medkritisk blick och konstaterade snabbt att 343:an hade plastig interiör med taskig finish och dålig passform. Stolarna var ”carry over” från DAF. Fleraljusår från Volvokvalitet! I hjulhusen gapade stora svarta slukhål runt de patetiska skottkärre-hjulen på 13 tum. Karossen var heller inte så snygg och fordonet saknade all form av utstrålning (Carisman kom ju till Born först på 90 talet.)
Efter första intrycket utbrast PR-chefen;
- Dom måste fixas till innan pressvisningen i nästa vecka. Ring för i h-e holländarna på stört och få hit några gubbar med stripes och andra fälgar. Vad gör vi med hjulhusen?
Journalisterna var redan inbjudna till den första visningen. Räddas vad som räddas kan!
Ett par bilar stripades upp, försågs med lättmetallfälgar och lite sandsäckar ombord. De sistnämnda för att i någon mån trolla bort de värsta slukhålen i hjulhusen. Tricket funkade hyfsat. Mottagandet vid första statiska pressvisningen var helt OK. De stora superlativerna uteblev med det blev eller inte den totalsågning som många på Volvo fruktat.
Ägarna rasar
Efter mycket skruvande blev det dags för provkörning. Lovorden hagladekanske inte direkt, men många motorjournalister konstaterade att bilen hade bra vägegenskaper. Ingen som helst kris. Den kom istället när de första bilarna nådde sina kunder. Kundbilarna hade ju inte fått handpåläggning av skickliga mekaniker som botat de första barnsjukdomarna hos ett gäng pressbilar.
”Jävla sketbil”, var ett av de snällare invektiven en luttrad kundmottagare på Bil & Truck i Göteborg fick höra av sina 343-ägare när de hade umgåtts med holländaren en tid.
Ägarna rasade och pressen var heller inte nådig. Men problemen var av övergående natur. De första 343:orna upplöstes snart i intet. Rostskydd fanns nämligen inte i Born. Det hade inte saknats påstötningar från både Göteborg och Gent, där det på den tiden byggdes Volvobilar med fullgott skydd.
Kvaliteten blev med tiden visserligen något bättre. Efter några år nästan iklass med det som rullades ut från Wartburg-fabriken Eisenach i dåtidens DDR. Östtyske Helmut hade dock betydligt större fördragsamhet med skräp-bilar. Det fanns ju inget annat bakom järnridån.
Bästa svenska kvalitetsbilen under mitten/slutet av 70-talet hade beteckningen 240. Den kändes solid som en stridsvagn jämfört med den sköra tulpanen från Holland.
Hut går hem
Efter ett tag skickades horder med svenska ingenjörer till Born. Holländarna skulle få lära sig att bygga bil på Volvovis! Bort med Edamern och in med riktig präktig svensk herrgårdsost!
”Nu jävlar får ni kavla upp ärmarna och bygga riktiga bilar! Annars stänger vi skiten”
Hut går hem. Chalmerister i Born och det började det hända saker. Flera kompetenta ingenjörer la ner sin själ i att få fason på bilen. Och steg för steg blev det mycket bättre. Ut med den trötta Renault-spisen och in medB19. Tack och adjö ”Remjohan” och välkommen till M46 och M47! Den dåligt flygande holländaren började äntligen få luft under vingarna.
- Den känns faktisk som en riktig Volvo, utbrast en granne efter att ha provkört min tjänstebil i mitten av 80-talet.
Till slut blev 340 en riktig bra bil. Men under resan från skit till bra hade modellen fläckat varumärket och orsakat stor skada på flera viktiga marknader.
I England - Volvos tredje största marknad - drömde den lokale Volvochefen om att en gång för alla få skrota ut samtliga Volvobilar med holländskt DNA. Just Volvobilarna ”made in Holland” förstörde varumärket. Men paradoxalt kanske inte främst på grund av dålig kvalitetpå bilarna, utan snarare genom bristen på kvalitet hos kunderna.Den Typiske engelske 340-kunden (ofta tidigare DAF-ägare) var nämligen en äldre herre i hatt med både begränsad rörelse - och körförmåga. Han gillade bilens steglösa automatlåda och röda prislapp.343:orna såldes ju för peanuts i England. Dom gick ju också åt som smörbland de seniorer som hängde utanför entréerna vid landets alla lågprisvaruhus;
”Hi Mate.Two fish & chips and one 343 please!”
Det var inte bra att Volvo nu främst förknippades med äldre - icke så snabbfotade - herrar i hatt. Seniorerna bidrog inte precis till den premium-känsla som den nye engelske vd:n ville att varumärket skulle utstråla.Dåtidens unga ”influencers” åkte inte gärna omkring i bilar drivna av gummiremmar.
Den gamla fina imagen som byggde på kvalitet och säkerhet genom svenskt stål ersattes av en stor fet gubbstämpel. Den blev dyr att tvätta bort.
Allt luktar DAF
Även på andra marknader lockade 343:an till sig flockar av tidigare DAF-ägare. Inte så konstigt att ”gamgubbarna” kände sig hemma. Det fanns ju inte ett spår av Volvo i bilen. Allt luktade DAF. Som tur var hittade de holländska Volvobilarna aldrig till USA. Att sen nära 1,4 miljoner 340 bilarändå fann sina kunder i Europa måste beskrivas som ett av universums största mysterier.
Här kunde berättelsen om det holländska äventyret slutat. Men som alla vet finns flera kapitel kvar i den sorgliga historien. Utvecklingen av rostbenägna Volvobilar från Holland hade nått fram till ett nytt kapitel numrerat 480.
En snygg modell som var rolig på vägen. Helt osvensk i både design ochtyvärr också i kvalitet. Många unga köpare lockades av den fräcka stylingen och snart fylldes vägarna av den nya läckra sportiga Volvon.
Lika snabbt fylldes också kundparkeringarna framför återförsäljarnas verkstäder. Modellen hade tyvärr många kvalitetsbrister. Ett av de mest synliga var ”pop-up” strålkastarna som sällan poppade upp. Den hade också en tendens att läcka. Ofta som såll. Otaliga var klagomålen från ägare som berikats med fågelbad i skuffen. Spridda kommentarer växte snabbt till en stormande kör.
Expressens dom
La Grande Finale kom när tidningenExpressen publicerade sin sedvanliga långtest. Tidningens inköpta 480 hade - bara efter två år på vägen - förpassats till en sopcontainer. Den spektakulära bilden på Volvon i containern tog upp hela förstasidan på Expressens populära motorbilaga. Mittuppslaget pryddes av den oändliga listan över fel. Sveriges viktigaste tidning hade avkunnat domen över första kapitlet i deltvå av Volvos Hollands-äventyr. Ridå ner för 480!
Bara några år senare var det dags för nästa kapitel. Rubrik: 440Historien upprepade sig. Inte så konstigt för 480 och 440 var ju i grundensamma bil och kvalitetsevangeliet från ”Hising Island” hade fortfarande inte riktigt slagit rot i Holland.
Volvos göteborgskolade ingenjörer hade det inte alltid så lätt i Born. Dompredikade kvalitet och rostskydd för döva öron. De holländska civilingenjörerna hade ju redan utvecklat kvalitetsbilen DAF. Ingen svensk epa-ingenjör skulle lära dom något nytt om bilar. Rostskydd!?
”Veerdaamte trhraams!
440:an skapade nästan lika mycket kundproblem som elaka syster 480. De Hollands-byggda Volvobilarna frestade starkt på kundernas tålamod och även på varumärket.
Slutet på äventyret i Holland var NedCar som tillverkade Volvo S40 och Mitsubishi. Företaget äges till slut av de båda biltillverkarna gemensamt fram till dess att Volvo sålde sina aktier under 2001. Volvo släppte helt sitt engagemang i Born ett par år senare och tillverkningen av S40/V50 förlades till Gent i Belgien. Då var det många som andades ut, för i Gent finns en stark tradition av att bygga kvalitetsbilar med järnmärke.
Volvo 343 DL 1.4 från 1976 på nätauktion Med denna historia i bakhuvudet blir det extra kul att följa intresset på den Volvo 343 som just nu ligger ute på höstauktion på Bilweb Auctions. Det är en bilmodell som berör. Just denna bil har tillverkningsnummer 220 och är producerad just efter förseriebilarna. Den har varit undanställd hos Volvosamlare sedan 1984 och har bara körts 5900 mil. Den är i toppskick och värderad till mellan 40 000 till 50 000 kr.
Till auktionen: https://bilwebauctions.se/en/hostauktion-2019/volvo-343-14-1716
